Oj vad svårt. Jag har många fina minnen. Minnen som aldrig kommer blekna. Tider då man känt sig fri och lycklig. Men om jag ska berätta om bara ett minne tror jag det blir om en dag för nio år sen. Den dagen jag fick min katt. Kommer alltid minnas första gånger jag såg honom. Så rädd han var.

Jag hade så länge velat ha ett husdjur. Jag hade önskat mig en katt så länge, men jag minns att jag var näst in till desperat och kunde ta i stort sätt vad som hellst. Så en dag berättade farsan för mig att en av hans kompisar hade planer på att göra sig av med sin katt. Hans dotter var stor nu och hade ingen tid över för lilla Dixie. Farsan berättade att han hade tackat ja. Konstigt nog blev jag inte sådär upp över öronen lycklig över att höra det. Men troligtvis var det för att jag inte kunde förstå att det var på riktigt. Även nu ibland kan jag känna så. Att man kan känna så stark kärlek för ett djur. Han är min bästa vän. Han finna alltid där och sover vid mina fötter om natten. Just nu sitter han brevid mig och ser otålig ut för att jag inte klappar honom. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.