Har inte bloggat på ett par dagar men nu ska jag berätta om min första kärlek. Jag kommer inte nämna nått namn, dem som vet dem vet.

Han fick mig att känna en känsla jag aldrig upplevt förut. Vi träffades mot slutet på 2007. Vi blev tillsammans kort där efter. Han visade mig en helt ny värld, en värjd jag inte trodde fanns. Han var min första kille och jag var helt överlycklig över att ha honom vid min sida. Han gav mig så mycket och framförallt självförtroende nog att inse att även jag var värd att älska. Att det fanns någon även för mig. Som älskade mig. Bara mig.

Men allt bra måsta ju ha ett slut. Jag har lärt mig det den svåra vägen. Jag blev lämnad, inte på det mest mogna sättet men ska inte gå in mer på det nu, men det krossade mig verkligen. Att leva med att den man älskar mest på jorden inte vill veta av en var helt outhärdligt. Det har satt sina spår men idag kan jag iaf klara vardagen. Idag är vi bra vänner och det är jag evigt tacksam för.